|
|
||
|
Som nunna var Anna mycket lycklig i sitt inre. Utanpå var hon däremot mycket sorgsen och tyst. Anna hade inte kommit till detta liv av egen vilja, men hennes mor ville något som inte Anna själv valt. Modern var en mycket sträng person och hon tillät inte att hennes dotter fick någonting som hon själv inte fått i sitt liv. När modern märkte att rika män hade känslor för hennes vackra dotter, satte hon helt resolut dottern i kloster. För tid och evighet. Anna kände stor sorg, för hon hade just träffat Matteus. Moderns vilja var dock Annas lag och så blev det klostret och dess kärlek som blev Annas liv i det livet. I klostret fann Anna stor glädje i trädgården och i sin egna lilla cell. Även om kyrkan bara talade om Gud så visste Anna att det var Kärleken som var och är det som Är. Hon var en liten och oansenlig nunna till det yttre men i sitt inre var hon en stor hjälpare. I trädgården växte allt sig grönt och skönt, för Anna lade all sin kärlek i arbetet med den. Kärleken, som hon hade velat ge sin älskade tvillingsjäl. I sitt arbete med de små noviserna lade hon också ned mycket kärlek. Anna kom att bli en älskad syster till alla de nunnor hon lärde, om Kärleken. En liten medsyster var så förtvivlad när hon kom till klostret. Hon hade precis som Anna, just träffat sin älskade tvillingsjäl, men då var hon redan bortlovad till Gud. Inte kunde väl Gud vara så kärlekslös att han tog kärleken ifrån två älskande själar? Den lilla medsystern var alldeles utom sig av sorg, men när hon så träffade Anna och lyssnade till Annas ord, lugnade hon sig i sitt inre. I många år var de två systrarna en och samma, men så en dag kom inte Anna till morgonbönen. Ingen märkte detta, för alla såg ned i marken av vördnad inför den store Guden men, den unga nunnan saknade sin medsyster. Hon smög sig försiktigt bort till Annas cell. Där fann hon sin syster i klosterlivet liggande helt klar med sitt liv. Vid Annas sida låg ett brev som var till den unga nunnan, som på sitt sätt hjälpt Anna igenom det hårda livet, utan världslig kärlek. I brevet tog Anna farväl av sin älskade medsyster och hon skrev: Kära älskade syster! Gråt inte över mig, utan gläds. Äntligen kan jag möta min älskde Matteus. Han har alltid funnits i mitt hjärta och för varje blomma som jag sett slå ut har jag sänt honom och kyss och för varje ogräs jag rensat bort har jag lagt en tanke på min mor. Som du förstår, så har jag givit Kärleken många kyssar och Avunden många tankar. Nu är jag äntligen fri från detta liv jag inte valde själv. Jag har haft en inre frid, men jag har saknat min älskade Matteus varenda sekund. Nu är jag Hemma och från nu skall jag leva Mitt liv. Aldrig mer någon annans. Lilla älskade syster, jag vet att vi en dag skall träffas igen. I det livet skall vi båda möta den sanna och äkta kärleken. Ingen skall du ta den ifrån oss. Då liksom nu, kommer vi att leva samma liv, men vi kommer båda att leva i kärlek och harmoni med våra älskade tvillingsjälar. Minns att Kärleken är ett Arbete. För varje utslagen blomma, finns det ogräs som skall rensas bort, men till slut har man den vackraste av trädgårdar. Då är livet harmoniskt och kärleksfullt. Minns lilla vän Kärleken Segrar Alltid |
|
|
||
|
Anna var en god kvinna och gav av sina kunskaper till alla som ville ha kunskap om livet.
Hon hjälpte även djuren och de små barnen, när de hade problem. Denna hjälp var något som ingen kunde förstå, för ingen kunde väl tala med djuren eller förstå vad de små spädbarnen menade.
Anna däremot kunde förstå alla som behövde hjälp. När hon en dag satt vid sin lägerplats vid det stora vattenfallet, kom det en varghona med sina små valpar. Varghonan stannade på betryggande avstånd, men de små valparna kom fram till Anna. De sade på sitt språk att de behövde hennes hjälp med sin far. Han var skadad och låg nu några kilometer bort. Varghanen hade skadat sitt ben och orkade nu inte längre. Honan satt och såg på Anna med sina sorgsna och oroliga ögon. Hon vågade inte närma sig denna underliga människa, ingen annan människa heller för den delen. Människor var inte att lita på. De jagade inte alltid av hunger utan ibland bara för sitt nöjes skull. Inget annat djur hon visste om, gjorde på detta sätt. Hur skulle man veta om en människa var hungrig eller bara ute för sitt nöjes skull? Nej, att hålla sig på avstånd var det bästa att göra, men hon behövde hjälpen hon kommit för. Valparna tog nu Anna till sin far, som låg avsvimmad på klippan där de lämnat honom. Gamarna var redan runt omkring honom och han hade nästa gett upp sitt liv. Anna närmade sig nu långtsamt och försiktigt. Hon visade vad hon hade med sig. En liten pung med örter, ett tygstycke samt några pinnar. Varghanen tittade trött upp på Anna och lät henne komma intill sig. Anna strök honom försiktigt över huvudet och lät sedan sina händer vila på hans onda ben. Hon lät händerna vila där en lång stund och vargen låg alldeles stilla och lugn. När hon så tog tillbaka sina händer gjorde hon iordning ett förband av örter, som hon lade på det skadade benet. Därefter lade hon pinnarna som stöd vid benet och så förband hon det hela med tygstycket hon hade haft med sig. När förbandet var klart, lade hon åter sina händer över benet och så satt hon där helt stilla hela natten och vargen vilade helt lugnt. Varghonan och ungarna satt i deras närhet och de var förundrade över kvinnan de bett om hjälp. Kvinnan som nu satt där på klippan, visade inga tecken på vare sig hunger eller nöje. Hon bara satt där helt stilla. När solen åter reste sig, tog Anna bort förbandet och lade sina händer en kort stund på vargens huvud. Nu tittade vargen upp och hans blick var ren och helt klart. Han hade blivit frisk som av ett under, men det var inget under. Det var Kärleken som gjort honom frisk. Kärleken Segrar Alltid. |
|
|
||
|
Som indian var Matteus ledare för sin stam. Han var en mycket mäktig man.
Vid sin sida hade han en hustru som var så vis och klok,
hon var stammens medicinkvinna.Hon hjälpte alla med deras problem i både stort och smått. Indianer är ett mycket vist folk och alla visste de värdet av det naturen gav. Och förstod vad man skulle titta efter om det inte gavs som det skulle. När vi nu möter Matteus och Anna, så har deras älskade son just dött. Han var ett mycket sjukt barn och han klarde inte sin första dag här i livet. Han gav upp sin kamp just som solen gått ned för första gången i hans korta liv. Anna och Matteus var mycket samlade. De satt i sitt tält och de höll om varandra. De sade ingenting. Allt var så tyst och stilla. De sökte efter ett tecken på varför deras lille son inte fått leva mer än bara några korta timmar hos dem. Ingenting hände, allt förblev tyst och stilla. Anna och Matteus satt så hela natten. På morgonen just innan solen reste sig ur nattens vila, kom det en mycket gammal indian in i deras tält. Han stod just i öppningen och han såg på dem länge innan han tog till orda. Han sade till dem att inte sörja sin lille son, för han var just sänd till dem som ett tecken på deras stora kärlek. Kärleken är så stor mellan er att ingen kan komma emellan men er son ville visa er båda att han älskar er och att ni skall visa alla att ni älskade honom, som var er son. Även om han bara var hos er några korta timmar. Tiden spelar ingen roll utan det är Kärleken som räknas. Med de orden vände sig den gamle indianen om och gick ut ur deras tält och ut ur deras liv. De såg länge efter honom och när han hade försvunnit ur deras syn, reste sig Anna och Matteus och gick ut till sin stam. De talade om för stammen att de hade bestämt sig för att ge sin lille son ett namn som alla, alltid skulle minnas i alla tider. För även om den lille indianen bara funnits hos dem i några korta timmar, så kom han av kärlek till dem. Nu ville de visa sin kärlek, för alla som ville se den. Därför gav de sin son namnet "Han som kom med Kärleken". Denna lilla historia är bara en bland många ur deras liv som indianer. Det är dock en utav de viktigaste. Som indianer var Anna och Matteus mycket kloka och visa och de visade vägen. Vägen som leder till Kärlek och Harmoni med allt som är. De visste att Kärleken alltid Segrar, även om man trott att den har övergivit en. Så är det aldrig, den äkta och sanna kärleken finns alltid i hjärtat, men våga erkänna den så att den vet att ni inte har glömt den. Kärleken är alla given, men den är ett arbete. Ta den aldrig för given men vet att den ges till alla som kan erkänna den. |
|
|
||
|
Vi är på den grekiska ön Kos och där finns en liten pojke som hter Matteus. Han är fiskarson på grannön Kaliminos, som ligger en liten bit utan för Kos. Matteus har kommit till Kos för att gå i skola hos prästerna. Han har en brinnande iver efter att få veta alla om Gud och om hans lärdomar, men han blir besviken. Prästerna är hårda mot de små noviserna och Matteus får ta emot många hårda bannor från prästerna. Han blir så besviken att han till slut inte vill bli präst. I alla fall inte en sådan präst som de han möter i sin hårda skola. Prästerskapet höll hela församlingen i ett hårt grepp. Inte kärleksfullt utan hårt i maktens tyglar. Matteus höll ut och kom att bli en annorlunda präst. Kärlekens budskap var det han kom att delge människorna. Han gav och han gav, men han tog inte själv till sig av det han sade till människorna han mötte. Han levde själv, själv. Så en dag på ålderns höst mötte han en gammal kvinna. Hon kom till honom för att be om hjälp med sitt dåliga minne. Kvinnan sade så hå: Snälla Fader Matteus. Jag kan inte komma ihåg vem jag gav mitt hjärta till, en gång för så länge sedan. Jag var bara en ung flicka på ön Kaliminos. Där levde jag med mina föräldrar tills de dog. Jag hade inte tid för någon kärlek i mitt liv, men jag minns att det en gång var en ung pojke i min nnärhet. Jag kan inte komma ihåg hans namn eller vem han var. Den pojken måste ha tagit mitt hjärta med sig, för under alla år jag levt har jag aldrig mött någon jag kunnat älska. Hur skall jag minnas vem den pojken var? Kan du hjälpa mig med detta, Fader Matteus? Kvinnan suckade djupt och dolde sina gråtande ögon i sin slöja. Fader Matteus såg på den gamla kvinnan och plötsligt mindes han. Han mindes hur han en dag i sin ungdom gått över bergen hemma i Kaliminos. Han hade länge stått högst upp på ön och tittat ned över den vackra lagunen. När han så vänt sig om för att gå, mötte hans ögon de vackraste ögon han någonsin sett. Mörka, klara och så djupa att han drunknade helt och fullt. Flickan som stod framför honom var så vacker, men så sorgsen och tyngd av sina bördor att han ville krama om henne. Istället log han och hälsade artigt. Flickan log tillbaka men bara som pliktskyldigast, innan hon fortsatte sin varndring till sitt hem och sitt liv, med allt vad det innebar. Matteus såg länge efter flickan och han såg vart hon gick. Varje återstående dag av sin vistelse på ön gjorde han sig ärenden till just den sidan av ön. Sommaren liksom hans vistelse tog slut och Matteus vände tillbaka till Kos och sin förberedande tid som präst. Han återkom aldrig till sin hemby och nu , ett helt liv senare, satt han här utanför sin kyrka och såg in i ett par mröka, klara och förfärligt sorgsna ögon. Och han mindes vem som fått hans hjärta, för så länge sedan. Han tog kvinnans händer i sina och han log mot henne. När hon såg in i hans leende mindes hon vem hon hade givit sitt hjärta. Fader Matteus, Fader Matteus, utbrast kvinnan. Ni har mitt hjärta och jag har ert. Men varför har livet hållit oss så nära varandra men ändå så långt ifrån. Nu är vi båda gamla och orkesllösa. Vi kan inte älska varandra med ungdomens glöd. Varför Fader? Fader Matteus han grät han också, men han log mellan tårarna och sade lugnt till kvinnan: Kära älskade vän. Låt oss NU, ta det livet ger oss och låt oss leva våra sista levnadsdagar i kärlek och harmoni! Låt oss visa alla att kärleken Alltid Segrar!! |